Förstår inte varför jag utsätter mig på denna hemska känsla.
Nervös, pirrighet.
Jag hatar att vänta och jag hatar att inte kunna veta exakt hur allt ska hända eller vad som ska tyckas och tänkas och kännas i hjärtat.
Jag vill ha kontrollen, men jag har ingen kontroll för jag kan inte styra andra människor.
För att kunna göra någonting åt saker, är alltid första steget att inse själv.
Jag är för nyfiken för mitt eget bästa.
Jag vill utforska saker, reaktioner, vad händer om jag säger eller gör detta?
Nu har jag sagt Ja igen till något som jag borde säga Nej till.
Det finns grejer för vad jag gör fysiskt men att utsätta mig psykiskt är tydligen något jag är expert på. Psykiskt syns inte och det går att trolla bort med ett falskt leende. Därför är gränsen för psykiskt jobbiga grejer mycket lägre än den fysiska utmaningen. Önskar det vore tvärtom, men det är det inte.
Jag måste in i den psykiskt jobbiga tunneln igen, men snälla denna gång, ge mig trygghet när jag tagit mig igenom den.